En renskötar hustrus vardag

När vi far från Tensjön måste vi ner och flytta efter vägen. Vår flyttningsled är så förstörd att vi inte har något annan val. Det brukar bli en hel del bilar efter oss efter som flyttningen tar mellan 45 min och 1 timme



Ungdomarna passar på att springa efter renarna.


Hö spridning. ante jonsson och Erik omma poggatz



Tord, Alfred, Erik och Ante



och Conny tittar på



Marita stinnerbom



Renarna får mat och välförkänt vila efter en långdags vandring



Genny ska helst vara mitt i allt



Från Möcken till Idvattnen var det så dåligt väder så jag hade inte ens en tanke på att ta fram kameran. Jobbade bara på så att man skulle få komma hem och torka. Kan säga att förkylningen inte blev bättre av en ute dag i regn.

Dagen var extra jobbig eftersom förra året var det sista gången jag träffa Karro. På väg med all packning till Idvattnet kom all sorg på en gång jag var bara tvungen att stanna eftersom jag inte såg vägen för alla tårar. Jossan, Marita och Erik fick lov att stanna och ta hand om mig. Snart är året från helvetet över sorgen har mattats men hugger fortfarande lika hårt. Man klarar inte av att värja sig. smärtan blir så olidlig att det känns som att man ska kräkas och svimma samtidigt. Jag vill bara skrika men det kommer inget ljud över mina läppar. Saknaden efter en syster som valde en annan väg än vi tre som blev kvar kommer alltid att finnas. Karro vi saknar dig så