En renskötar hustrus vardag

Frustration

Jag känner att det kokar i kroppen, frustrationen ångar om mig. Jag vill så mycket men det blir bara den ena motgången efter den andra. Ibland känns det som att det inte ens är lönt att börja planera framåt för det kommer antagligen bara att hända något hemskt eller så pajar kroppen.

Våren 2008 hade jag så mycket framåt anda. Jag hade äntligen slutat mitt vedervärdiga jobb och skulle äntligen få börja jobba sida vid sida med Daniel. Vi skulle tillsammans få bygga upp renhjorden och hjälpas åt med röjning. Vi hade börjat röja och jag tyckte att det kändes bra. Visst det var jobbigt men samtidigt roligt.

Men vad händer.. Helt plötsligt händer det man varit rädd för men ändå hoppats inte skulle ske.  Karro väljer att avsluta sitt liv och vårt liv blir sig aldrig mer likt. För mig var det nog det jävligaste året och än är det inte slut. Jag är fortfarande ledsen, arg och förtvivlad. Jag vill så gärna ha min familj nära mig, dom är så viktiga för mig. Blod är tjockare än vatten. Släkten har blivit så oerhört viktig.

I januari så orkade jag äntligen försöka mig på att hitta ett jobb. Och tänk jag hittade det roligaste jobbet på det mest osannolika stället. Hemtjänsten i Trehörningsjö. Jag trodde aldrig att jag skulle trivas i hemtjänsten, men i Tresjö gör jag det.  Det är underbara äldre som jag får jobba och världens trevligaste arbetskamrater. Jag tar mig in i sametinget hur vettigt det nu verkar vara så kom jag in och tänker då göra mitt bästa av det. Men man ska inte vara för glad och lycklig för se då kommer nån slags jävul in i bilden och tittar lite på mitt liv:

 ”- hm, hon verkar ha det alldeles för bra. Det var inte bra det”

Och pang så händer det något nytt jävulskap, Ryggen total haverera vid midsommar.

 Jag tänker:  -äsch den är nog bra om två veckor jag kommer att kunna jobba mina semester veckor

Jo tjena det är snart mitten av november och än är den inte bra. Jag gjorde en MR röntgen och då säger dom :

” hm det är inga diskbråck som vi trodde och det är ju bra, men det verkar vara en kompression mellan några kotor”

Jag:   - Men vad bra då är det bara att dra ut dom så är jag bra. Eller hur?

Sjukgymnasten: - nja nu funkar det inte riktigt så, det verkar vara nerver i kläm som gör att du får ont, och då är det inte bara att dra. Vi prövar med ett träningsprogram och hoppas att du inte behöver leva med det här.

Jag:   - va?? Går det inte att fixa??  Vad då leva med det här, hur menar du nu???

Sjukgymnasten: - Ja alltså det vet vi ju inte, men det bör ju inte bli så men vi vet inget.

GAHHHHHHHHHHHHHH