En renskötar hustrus vardag

För alla fina kommentarer och klappar på axeln. det värmer mitt hjärta. Det konstiga är att för mig har det liksom varit så självklart att alla vetat om att jag har den här sjukdomen att jag helt liksom glömt bort att berätta om den.

Jag inser hur viktigt det är att man vågar tala öppet om denna sjukdom. Dels för att öka acceptansen hos människor. Men för mig känns det absolut viktigast att tala om det för att människor runt mig ska förstå att allt kanske inte är så svart och vitt jämt.

Jag är tyvärr ingen människa som ordet lagom passar in på....

Jag har önskat det många gånger och framför allt innan jag fick min diagnos önskade jag det galet hett.
Men livet har lärt mig att allt inte är spikrakt och följer en perfelt mall. Vilket jag inte tror det gör för någon men vissa sticker ut mer och andra mindre ur mallen.

När man inte passar in i mallen är det lätt att man hamnar utanför och döms för allt det där man inte är eller gör. Det gör helvetiskt ont, särskilt när man inte själv kan kontrollera sakernas skenden.

Det är då man får ta till ordspråket " det som inte dödar, det härdar". Och luta sig tillbaka mot de fantastiska vänner och familj man har runt sig. De som lyssnar, torkar tårar, peppar och säger åt en att sträcka på ryggen och vara stolt för den man är. Dessa människor som får ibland lida lika mycket om inte mer pga av den sjukdom som härjar i den som de älskar mest.

Dessa människor är i min värld riktiga hjältar. Och utan dem skulle i varjefall inte jag stå där jag står i dag.

Jag vill tillägna detta inlägg till mina närmsta: mina döttrar, mamma, pappa, systrarna, min släkt och vänner men framför allt till mannen som jag började följas med för 10 år sedan och som fortfarande orkar se på mig med kärlek i blicken. Daniel du är en fantastisk människa.