En renskötar hustrus vardag

Satt och läste min blogg i kväll. Läste hur livet var totalt kaos just när Karro dog. Hur totalt förvirrad jag kände mig,hur jag kämpade för att på något vis gå vidare. Hur jag inte alls egentligen förstod vad som hände runt mig.

Jag blir stolt över mig själv. Jag står ju faktiskt här i framtiden och lever. Sorgen finns kvar men inte lika brinnande som då. Känslorna kommer och går, men jag kommer faktiskt framåt.

Att få läsa om hur man själv upplevde nuet just då är att få upp ögonen och se sig själv i ett annat ljus. Att se att allt trots allt ordnar sig. Önskar bara att jag börjat skriva tidigare så att jag skulle kunna se skillnaden på mig själv nu och då när allt var vanligt. Nu kan jag ju bara anta hur allt ha förändrat mig, jag har inga konkreta bevis på hur eller vad.

Jag hoppas att allt gjort mig mer ödmjuk, mer respekt för livet, att inte anta att allt kommer att vara som det är när man somnar. Men att inte för den delen bli rädd och orolig för vad som väntar en. Att leva i nuet och inte oroa sig för saker som kanske kommer att hända, men som man inte kan göra något åt.

Jag kommer att få leva ett liv utan min syster. Det kommer alltid att finnas en saknad som ingen kan fylla ut. Det kommer att finnas dagar och nätter med sorg, tårar och ilska. Men jag vet ju att det är och kommer alltid att vara en del av livet, och när det drar förbi så finns ju nuet med allt det andra.

Tack aehtjie och tjidtjie för livet ni gett mig.