Tack..
Jag inser hur viktigt det är att man vågar tala öppet om denna sjukdom. Dels för att öka acceptansen hos människor. Men för mig känns det absolut viktigast att tala om det för att människor runt mig ska förstå att allt kanske inte är så svart och vitt jämt.
Jag är tyvärr ingen människa som ordet lagom passar in på....
Jag har önskat det många gånger och framför allt innan jag fick min diagnos önskade jag det galet hett.
Men livet har lärt mig att allt inte är spikrakt och följer en perfelt mall. Vilket jag inte tror det gör för någon men vissa sticker ut mer och andra mindre ur mallen.
När man inte passar in i mallen är det lätt att man hamnar utanför och döms för allt det där man inte är eller gör. Det gör helvetiskt ont, särskilt när man inte själv kan kontrollera sakernas skenden.
Det är då man får ta till ordspråket " det som inte dödar, det härdar". Och luta sig tillbaka mot de fantastiska vänner och familj man har runt sig. De som lyssnar, torkar tårar, peppar och säger åt en att sträcka på ryggen och vara stolt för den man är. Dessa människor som får ibland lida lika mycket om inte mer pga av den sjukdom som härjar i den som de älskar mest.
Dessa människor är i min värld riktiga hjältar. Och utan dem skulle i varjefall inte jag stå där jag står i dag.
Jag vill tillägna detta inlägg till mina närmsta: mina döttrar, mamma, pappa, systrarna, min släkt och vänner men framför allt till mannen som jag började följas med för 10 år sedan och som fortfarande orkar se på mig med kärlek i blicken. Daniel du är en fantastisk människa.
Just idag är jag stark...
Hur många gånger har jag inte hört den låten. För er som inte hör den så finns den HÄR.
Om man lyssnar eller i fallet med den här länken läser den här låten så är det precis så det känns när jag kommit upp ur djupet.
Det konstiga när man hamnar i det där hålet så längtar jag faktiskt inte efter den här dagen. För just då är liksom allt svart eller grådisigt. Det känns som att man kämpar på i den där surmyren jag berättade om. Man kämpar liksom så jäkla hårt för att inte skjunka ner åt att man inte har tid att längta eller titta framåt. Jag bara försöker överleva helt enkelt.
Just nu jobbar jag på den där surmyren. Skillnaden från tidigare är att jag vet att långt där framme finns det en fastare plats full med mogna hjorton som jag faktiskt kommer att få njuta av bara jag kämpar på och trampar surdy.
Jag har länge använt olika sorts mediciner för att hålla mig flytande men de senaste åren har jag vetat att det kommer att behövas andra mediciner. Jag har liksom gått på lånad tid med den medicinernig jag har. Läkaren jag har, har försökt på olika sätt att få mig att prova men jag har inte haft modet att prova. Eller en massa andra upptänkliga svepsjäl för att komma undan.
Men nu inser till och med jag att nu är det dags att prova. Anledningen till att jag varit rädd för att testa hör ihop med biverkningarna. Som kan bli ganska jobbiga. Men nu har jag klappat till mig själv i bakhuvudet och sagt åt mig själv att fan klarar du av att drivar renskötselbolag, föda barn, sitta i sametinget och rida halvgalna hästar måste väl det här vara en småsak.
Jag får väl hoppas att jag har rätt och att jag står ut den första tiden.
För jag tänker fan njuta av den där dagen när jag är stark och allt känns bara bra.
Funderingar kring mig själv...
Men nu kände jag helt plötsligt ett behov av att skriva om mig själv och en del av mig själv.
Jag vet inte om så många vet om att jag har en sjukdom som kallas bipolär sjukdom. Ni kan läsa den mer fakta om denna HÄR
Den här sjukdommen har följt mig i ganska många år. Först som en tyst och mystisk figur med en tendens att hoppa fram lite då och då och utan att jag fattade vad det var. På senare år har den blivit så framträdande att jag faktiskt kunnat få en diagnos.
När jag äntligen fått tag i denna skugga och kunna titta mer på den och framförallt lära mig att leva jämnsides med den har mitt liv blivit mer förståeligt.
Jag har kunnat se vad som är sjukdom och vad som är jag. Men framför allt har jag lärt mig att det faktiskt går att få denna sjukdom under kontroll.
Jag vet i dag att den är livslång och därmed har jag ett val, att lära mig leva med den eller att försöka förtränga den. I mitt fall är det i princip omöjligt att förtränga den så jag har valt att leva med den i stället.
Så länge jag är medveten om min sjukdom och jag medicinerar den så fungerar det mesta för mig. Problemet är att den här sjukdommen som så många andra inte är konstant. Den förändras med tiden eller så kanske det är jag som förändras. Vilket som är rätt låter jag vara osagt. Det känns lite som hönan och ägget disskutionen och den ids jag inte ens gå in på. Men i varjefall gör det att jag ibland behöver mer eller mindre mediciner. Jag måste själv med samråd av läkare reglera dessa.
För det som händer med mig när jag går fel medicinerad är att jag antigen hamnar ner i djupast avgrund typ en surmyr under älgjakten som man ALDRIG ser en ände av. Det suger och drar och man är så inni märgen trött och less att man helst vill lägga sig ner. Men det går ju inte för då sugs man själv ner i myren och det slutar väl oftast illa antar jag. Medans ligger jag för högt så är det som att jag går på speed över myren. Jag kämpar i samma myr men 100ggr fortare och känner inte hur jävla jobbigt det är. Det går bara vanvettigt fort fram. Tyvärr håller inte det där i sig särskilt länge utan jag dimper ganska hårt ner i surmyren och den här gången går det ännu djupare för mig.
Att kastas mellan dessa två tillstånd är oerhört slitsamt för kropp och själ. För mitt i allt bär man på en säck med ett svart innehåll som närsom helst kan hoppa ut och anfalla mig, ÅNGESTEN. Den kommer liksom ett brev på posten kan man säga. För mycket upp och ner gör att kroppen belönar sig själv med en riktig omgång ångest alà dagen efter. I flera dagar ja , veckor har hänt.
Men det är här medicinen kommer in som en glad och ljus liten brobryggare. Medicinen bygger en spång över myren. Den gör inte resan kortare med betydligt lättare.
Jag får möjligheten att leva ett någolunda lugnt liv eller normalt om man nu vill kallad det så. Men jag får liksom var mer rädd om mig och vara mer observant mot mig själv. För den här sjukdomen är tyvärr dödlig om man inte har kontroll på den.
Jag vet att den här sjukdomen till viss del är ärftlig vilket gör mig galet rädd att jag fört över den till mina barn. Men det är inget jag kan rå över nu har jag bestämt mig för. Det enda jag kan göra är att var öppen om min sjukdom och visa att det inte är fult att ha denna sjukdom. Att helt enkelt tala om den.
Och det är väl kanske en början att göra det här.
