En renskötar hustrus vardag

Det är verkligen inte lätt. Oftast slåss jag med det dåliga mamma samvetet att aldrig känna att man räcker till, att tålamodet tryter för fort och att man inte lyckas hålla nere rösten. Att jag inte är pedagogisk nog och att jag utsätter mina barn för ett konstigt liv utanför normen.Ja vem som helst kan få ångest av barnkalas, aktiviteter på kvällar och hämta ungarna i rätt tid.

Att dessutom vara mamma till studsvikens egen skrållan det kan få vems nerver att vika. Sånär jag nu kände att jag behöver stöd och hjälp för att överleva detta hittade jag en helt underbar bok. Det är Katerina Janouch bok BARNLIV. Det enda jag ångrar är att jag inte köpt den tidigare. Nu känns det lite lättare att överleva detta



"Jag har fått äran att ha hela livet fullt av barn. Jag är omgiven av barn som skriker och slåss. Barn som ska torkas i rumpan, och barn som hostar hela nätterna igenom. Barn som pussas med blöta snoriga näsor och barn som ger mig teckningar på trasiga papper med den största tillit. Barn som vägrar att äta och barn som ska bli rockstjärnor när de växer upp.

Livet är också fullt av hemläxor, matsäckar som ska packas, trasiga leksaksbilar som ska lagas. Fotbollsträning. Föräldramöten. Dagis. Tonårsvärlden.

Den här boken är till för dig som funderar på att skaffa barn, som är gravid, eller nybliven mamma. För dig som har små barn. Och för dig som har större barn, kanske till och med en tonåring. För dig som pusslar med livets alla bitar och ska klara av att fixa det i vår stressiga värld."

Min vardag är inte som alla andras även fast man kan tro det. Jag tvingas nästan dagligen höra saker om mina djur eller ta reda på mina döda djur. Som jag har sen jag varit liten älskat högt. Jag har många gånger fått försaka saker som andra kanske tar för givet men som jag så gärna gör eftersom jag mer än allt annat vill leva med renarna. Jag utsätter min familj för ett liv som utsatt i det svenska samhället. Men jag kan inte leva något annat liv.


Den här vajan hittade vi i morse vid vägkanten. antagligen påkörd av en lastbil. Det får vi inte veta eftersom den inte är anmäld som påkörd hos polisen. Jag får väl i allt elände vara glad att den dog ordentlig och slipper springa och vara skadad i skogen utan att vi ens skulle ha en chans att avliva den. Den blev påkörd på en raksträcka med torr asfalt och där det varit renar i flera veckor.



För mig är det käslo mässigt djävligt jobbigt. Vajan hade ca en månad kvar av sin dräktighet, kalven låg utslängd ur magen hel och fin. Vajan var ca 4 år och i sin livs hög punkt. Minst 4 år kvar som friskt djur. Ur ett ekonomiskt perspektiv får jag inte ens ersättning för det jag betalade för henne för 2 år sedan, och kalven som skulle ha vuxit upp och fått min hjord att växa  får jag inte något alls för. Till alla er som säger att renarna inte ska vara på vägen. Då skulle man ha byggt vägen på andra ställen än rakt genom vårland och naturliga flyttningsleder. Eftersom renen väljer bästa vägen så var man väl tvungen att följa renens flyttnigsväg

Så min vardag är inte som alla andras fast man kan tro det.

Idag har det varit stora baknings dagen i studsviken


Jag tog i lite väl mycket när jag stöpte degen. Den blev lite väl stor


Min bagar kompis Marinie. Hon är 84 år och en klippa i bagarstugan. Nu  har jag äntligen fått godkänt i kavling så det sköter jag. Markus gräddar och Marinie gör ämnena .


Marinie bad mig att ta bliderna på långt håll. För man ser tydligen så gammal ut på nära håll



Stor gräddarn Markus

Tog den här bilden i morse.

Sista bilden på Cora innan hon åkte

ja så var hon återlämnad till försvaret. Skulle dit och göra mh testet i dag. Men det gick inte att göra eftersom hon fortfarande har problem med sin jäkla bog. Hon fick åka ner till Märsta och träffa deras vetrinär och få göra testet där. eftersom hon haft sånna problem med bogen så hade vi bestämt redan innan att vi inte skulle behålla henne om det blev möjligt. Så jag var väldigt inställd på att hon skulle stanna där.

Usch vad jobbigt det var sen att det var massa tjafs runt testet och hennes hälta gjorde ju inte saken bättre. Det kändes mycket bättre efter jag fått gråta en skvätt. Men det känns väldigt tomt nu.

När vi var där tittade vi på alla valpar och andra hundar som dom har. Vi fick frågan om vi ville ta en ny valp eftersom dom har ett jätte behov av foder värdar. Men både jag och Daniel kände att vi är ganska trötta på valpar så det känns inte aktuellt. Men då visade dom oss två avelstikar som behöver nya hem. Och det kändes som ett mycket bättre alternativ så nu funderar vi över det.

När man tar hand om en avelstik får man ha henne resten av hennes liv. Hon brukar max ha 5 valp kullar fram till 8 års ålder. Avelsstationen sköter allt med valpning och tar hand om valparna, man får alla kostnade betalda och ett litet arvode. jag får träna och tävla med henne som jag vill, det enda som jag måste göra är att hålla henne i trim och fin kondition.

För mig känns det som ett väldigt bra alternativ till att kunna ha en hund som både gör nytta och som jag kan ha roligt med.

Så alla ni som funderar på att testa ha en fodervärdsvalp kan jag rekomendera det. Man lär sig mycket och man får bra stöd och hjälp. Det som är väldigt jobbigt är ju när den ska lämnas igen. Men det finns ju alltid alternativet att hon inte godkänns och du får ha hunden kvar. Det är bara ca 25% som godkänns att användas som tjänste hundar. Och vill man ändå inte voll ha kvar hunden så står det många människor på kö för att få ta en hund från avelstationerna. Oftast till träning och tävlings hundar men även som sällskaps hundar.

Jag ser det som att jag gör en samhälls tjänst. Hunden som varit hos mig kan kanske rädda liv och hjälpa till på andra sätt

Fick lite bilder från mamma och reino som jag tänkte visa er. för alla er som inte vet det så bor mamma i Kiruna. Det känns som att det är på tok för långt dit skulle verkligen önska att vi bodde närmare varandra.


Mamma utanför stugan i Ratik . Det ligger på vägen upp mot Nikkaloukta. Man kan se kebnekaise därifrån


Mamma är min stora före bild. Hon har fostrat 4 självständiga döttrar men ändå lyckats vara aktiv i renskötsel. Många uppoffringar har hon fått göra genom åren men ändå alltid funnits som en stark klippa i våra liv. Jag har så mycket att tacka henne för som man ibland tar för givet. Man inser när man själv fått barn vilket jätte lass hon dragit under små barns tiden med oss fyra. Tack mamma

Här sitter dom tysta som möss och väntar på att renarna ska komma efter vägen

Sen fick vi komma ut på sjön och titta lite närmare


fikapaus

Mitt i renoverings arbetet



Äntligen klart




Lillys nya rum

Här kommer det lite bilder från leoslekland när vi var där och firade alva och lilly med kalas. Det är annika rydman som tagit dom. Eftersom jag lyckades glömma kamerna blev det inga bilder. och jag får inte in alla hennes men några blev det i allafall

japp i dag på förmiddagen brakade vår säng  ihop. Så jag skulle bara spika ihop den men på något vis fick jag för mig att jag skulle regla upp en vägg och göra ett kryp in till Lilly. Och under tiden lyckades jag riva ut hela övervåningen för att rensa lite.

Ni kan tro att daniel inte var så jätte glad när han kom hem och det fanns en ny vägg uppe plus att allt såg ut som ett kaos. Klemmet påstod att jag skulle vara glad att han inte reglade upp en ny vägg i vår dubbelsäng. Hm

Men nu har jag städat och fått på skivor på min vägg så i morgon ska jag "bara måla" Vi får väl se om jag lyckas hålla mig på övervåningen

Renarna börjar slita ont av all snö. Kalvarna orkar inte gräva längre utan blir allt svagare. Vi har fått börja ta hem och mata dom som vi hittar i skogen. Idag fick jag hämta fyra renar. Det gör så ont ihjärtat när man ser hur trötta och slitna dom är. Om snön bara ville börja töa och försvinna.

Börjar få en klump i magen över hur den här vintern ska sluta. Känner att vi har haft tillräckligt många tuffa vintrar på rad.  Nu får det börja vända och bli en bra och normal vinter. Men det är väl bara att gilla läget. Vi är väl en del av det nya vädrets offer

På måndag eftermidagg tog vi med barnen på en skoter tur så att dom skulle få se på renarna. Vi fick se renar och 11 älgar. Det var en sjukt mäktig syn att se dom slfsa i väg över mon på rad





Men som alltid i mitt liv är inget särskilt enkelt. På väg hem hoppade Cora av skotern och på något vis lyckades hon slänga ut benen och vips satt hon fast i mattan. Gahh


Full fart till vännäs. Sen den gamla vanliga visa, söva, röntga, sy.


Som tur var det inget som var brutet. och det var bara ytliga sår som behövdes sys ihop


Bingo en tre bent hund igen. Den här gången var det bakbenet

Hur ska det här gå ?


Äh vi är ju proffs det här går fin fint


Detta går ju bra



Men va i helvete


Fast igen


Skratt int åt elände





nämen inte sitter jag fast igen



Japp et verkar inte bättre

Min fanclub

Ett nytt sätt att umgås på?

Bästa kompisarna

Tre jobb jag haft/har i mitt liv (ett axplock):

1.  skinnsaltare på slakteri

2. Städare på hotel kittelfjäll

3. samisk lärare

Tre platser där jag har bott:

1. Umeå

2. Tärnaby

3. Gardvik

 Tre serier jag gillar att se/har sett, på TV:

1. Nya vädrets offer

2. Mästarnas Mästare

3. My name is earl

Tre favoriträtter:

1. Palt på alla vis

2.  Märtas spenatsoppa

3.  fiskpate

Tre platser där jag helst skulle vilja vara just nu:
1. I renskogen

2  i solen

3.  Hos mamma

Tre ställen jag besökt:

1. shetlandsöarna

2.  Marsfjällstoppen

3.  Bozeman , montana

Nu utmanar jag  Lovisa, Jenny, Märta och Camilla

Satt och läste min blogg i kväll. Läste hur livet var totalt kaos just när Karro dog. Hur totalt förvirrad jag kände mig,hur jag kämpade för att på något vis gå vidare. Hur jag inte alls egentligen förstod vad som hände runt mig.

Jag blir stolt över mig själv. Jag står ju faktiskt här i framtiden och lever. Sorgen finns kvar men inte lika brinnande som då. Känslorna kommer och går, men jag kommer faktiskt framåt.

Att få läsa om hur man själv upplevde nuet just då är att få upp ögonen och se sig själv i ett annat ljus. Att se att allt trots allt ordnar sig. Önskar bara att jag börjat skriva tidigare så att jag skulle kunna se skillnaden på mig själv nu och då när allt var vanligt. Nu kan jag ju bara anta hur allt ha förändrat mig, jag har inga konkreta bevis på hur eller vad.

Jag hoppas att allt gjort mig mer ödmjuk, mer respekt för livet, att inte anta att allt kommer att vara som det är när man somnar. Men att inte för den delen bli rädd och orolig för vad som väntar en. Att leva i nuet och inte oroa sig för saker som kanske kommer att hända, men som man inte kan göra något åt.

Jag kommer att få leva ett liv utan min syster. Det kommer alltid att finnas en saknad som ingen kan fylla ut. Det kommer att finnas dagar och nätter med sorg, tårar och ilska. Men jag vet ju att det är och kommer alltid att vara en del av livet, och när det drar förbi så finns ju nuet med allt det andra.

Tack aehtjie och tjidtjie för livet ni gett mig.

Lilla skierri är och hälsar på. Hon ska miljötränas med barn och andra hundar och vad kan väl bli bättre än hos oss

Japp två dop och ett bröllop i helgen . Och här kommer bilderna från Moas dop.

Jag har äntligen lyckats få dit hår smycket på alva som det ska vara. är riktigt impad själv. alla som känner mig vet ju hur totalt obegåvad jag är med hår. Jag får ju inte ens klippa alva. hon påstår att jag bara förstör hennes hår. Utan det är bara Lovisa som är pålitlig.


Lilly var otroligt stilla under hela Dopet

Jag hade turen att få jobba på deras bröllop. Det var verkligen jätte roligt. Jag hade et nog lika roligt som gästerna. Tyvärr så hade jag fel inställning på kameran så dom flesta bilder blev bara sudd. men jag lovar att Lovisa lär ha många fina bilder.





Världens vackraste emma med sin bästa vän tette



Har ni sett läckrare brudbukett