En renskötar hustrus vardag

I dag kom jag och vickan på att vi skulle ut och gå. Så sagt och gjort tog vi varsin barnvagn med lilly och nils-emanuel i, två cycklande 5 åringar, två han hundar och en löp tik. Vi var ett ganska stort ekipage på vägen men vi kom faktiskt fram till bygde gården.

Påväg hem hade jag skickat hem löp tiken och min cycklande 5 åring. Då gick färden betydligt lättare. Men tro inte att det är lätt bara för att vi lättat ekipget. vi möte vickans häst på hem väg.Så hade vi en sak till att manövrera. jag med barnvagn och häst en intjorvad vickan mrd barnvagn och alfred på cyckel. men skam den som ger sig hem kom vi.

Jag var på fest i lördags.Det var jätte kul men som vanligt blev jag lessen och gråtig. Så nu har jag insett att jag och sprit inte går hem alls. i varje fall nu.Min ångest blir inte bättre av alkohol. Jag borde ju själv inse att det blir så här när jag dricker. men tydligen är jag trög. Jag orkar inte så mycket förändringar i sinnesstämningen. Jag håller mig verkligen på en skör lina för att upprätt hålla mitt liv.

Jag hatar verkligen denna ångest som river i mig. Utan medicin skulle jag inte klara mig särskilt länge inser jag. Tur att den finns.

Jag längtar till den värsta smärtan och ångesten lagt sig. Då mitt liv får vara lungt och gärna lite tråkigt.  jag är så himla tacksam att jag har mina barn och än en gång min ovärderlige och underbara man. Tack även mina vänner som läser och förstår utan att jag behöver tala om det. Jag mår så bra av att kunna skriva här