Äntligen

Äntligen äntligen.

Efter 5år har jag äntligen fått ett svar från sjukvården.

Något som jag själv har känt på mig på och tagit reda på genom privatsjukvård

Jag har äntligen fått hjälp från den allmäna sjukvården med min Hypotyreos.

Idag ringde läkaren och talade om att han inte alls kunde förstå varför de inte gett mig Levaxin tidigare och varför när jag fått levaxin de sänkt dosen.

Så nu behöver jag inte längre bråka, kämpa och betala dyr privatvård. Nu får jag all hjälp genom Landstinget.

Det är så många känslor som bubblar i mig. Jag är självklart jätte glad. Men samtidigt förbannad och ledsen för att jag gått så länge utan att blivid trodd och fått hjälp. Jag har tappat så mycket tid på grund av detta.

Jag har slitit med mig själv, tvivlat på mitt eget förstånd. Varit rädd när jag varit som sjukast. Jag har varit ledsen över läkares och andra människors misstroende mot mig och min sjukdom. Jag har fått höra att jag varit lat och slö som sover mycket, som gått upp mycket i vikt, varit deprimerad. Jag har haft sämre minne och varit ledsen över att glömma minsta små sak 

Sen min dos drogs ner i december har jag allt mer dalat ner i en depression. Jag har mått fruktansvärt dåligt med ångest som jagat mig, slitit i mig. Jag har känt en tröstlöshet inför framtiden över att behöva må så här. Jag har inte orkat umgås med människor eftersom det tagit alltför mycket energi.

Men NU

Känns allt mycket ljusare, jag vet varför jag mår som jag mår. Jag har det inskrivet och dokumenterat i min journal och mina mediciner kommer inte att sänkas hur som helst utan jag kommer att få hjälp.

Så här glad som jag blev över samtalet med läkaren är det otroligt länge sedan jag kände mig

Jag förstår ju att allt inte kommer att vända med en klackspark. men det kommer att bli väldigt mycket lättare.





Nu är jag arg igen

Jag var till min husläkare i dag för att få ett intyg om att jag behövde rehab för ryggen. Naturligtvis berättade jag att jag fått hjälp och  en diagnos. Jag tänkte att hon skulle tycka att det var bra och bli intresserad

Mycket dumt tänkt av mig.

Hon började att fråga om jag gick och tog prover. Så jag fick börja med att förklara att det borde väl hon om någon veta att mina prover på blod inte visar något. Sen förklarade jag hur jag mådde nu och vilken medicin jag gick på. Till svar fick jag hon aldrig skulle kunna ta ansvar för en sån behandling. Men tyckte jag mår ju bra nu och alla mina symtom håller på att försvinna.

Ja  det var ju bra. Men jag skulle då bara veta att om min läkare inte kunde skriva ut mer levaxin så skulle jag få svårt att få min medicin utskriven. För det hela hade inte gått till enligt läkare praktis. Men tyckte jag om jag mår så bra nu och jag inte fick ut medicinen så skulle det vara bättre om jag var utan och blev sjuk igen? Till svar fick jag att det var ju inte säkert att jag var sjuk egentiligen när proverna inte visade det.

Men va fan jag mår ju bra, är inte det bevis nog för att det funkar? Ja men man vet ju inte hur levaxin påverkar hjärtat om man har för hög dos menade hon. Nä det är väl klart tyckte jag, och det är ju inte tänkt att jag ska gå på nån överdos heller dessutom kontrade jag med att hur bra tror du mitt hjärta mår när det ena gången slår så hårt att det är på väg ur kroppen och andra gånger knappt slår alls. Ja tyckte hon att proverna har ju visat att det inte är något fel på det.

dessa jävla prover hit och dit tänkte jag. OBS jag sa det inte högt.

Sen började hon i fråga sätta vilken sort läkare det var som skrev ut medicin utan blod prover. Ja vad ska man säga.

Nästa sak blev att jag tog upp att jag ifrågasatte det här med min deppresions diagnos. Jag sa att jag blivit stämplad med en sjukdom som jag inte ens med säkerhet har och det har förstört ganska mycket för mig.

Jag har ju bla annat inte kunnat teckna privat sjuk föräkring eftersom jag har fått den där jävla stämpel. Nu kan det ju vara så att jag har en del deppresions symtom. Men eftersom jag redan har kunnat trappa ner på mina anti depresiva medicin så tvivlar jag ganska mycket på det

Svaret jag fick var att du tycker alltså att alla som mår dåligt ska få levaxin i stället. Nä svarade jag naturligvis inte men när man gått med symtom i snart fem år och det inte blivit bättre snarare sämre så måste man väl kanske som läkare fundera på om det inte finns nån annan sak som ligger bakom. Svaret blev än en gång att det inte är allmän läkare praktis och därför kunde hon inte göra så.

Nånstans där insåg vi båda att det inte ledde nånstans utan jag tackade för mig och hon lovade att skriva i min journal att jag åt Levaxin och mådde bättre.

Jag funderar på att gå vidare till patientnämden och se vad som händer. Men jag har väldigt låga förhoppningar om att det skulle bli det så jag tror att jag väljer att stå över den striden och bara försöker att hitta en mindre fyrkantig läkare om det skulle hända min läkare i stockholm något.

Kontentan är i allafall:

att den allmänna läkar praktisen har mig hellre sjuk än provar en omtalad diagnostisering och medicinering för att se om jag kan bli bra.

Så mina sjuka vänner där ute hoppas att ni hittar bättre hjälp än jag hos den allmäna sjukvården




Jag blir så förbannad.....

varje gång jag får höra hur sjukvården inte klarar av att diagonstisera Hypotyreos. För några dagar sedan ringde en vän till mig och var helt förtvivlad. Hon är gravid och så trött att hon inte ens klarar av att åka och handla. Från sjukvården får hon bara höra att de inte hittar något fel så det kan nog inte vara något fel.

Nä det är ju helt logiskt att vara så trött att man inte klarar av sin vardag. Så slut på att hennes man måste vara hemma för att hon knappt klarar av att äta.

Till saken hör att hon redan fått äta levaxin i flera år. Men som vanligt har läkarna inte nog med kunskap för att veta att binjurarna lägger av och behöver boostas upp med kortison för att restan av kroppen ens ska kunna ta upp Levaxinen.

Att vara gravid innebär dessutom en risk att barnet får brist på de ämnen mamman har. Detta kan leda till olika sjukdomar. Dessutom är det en överhängande risk att få sena missfall vid obehandlad hypotyreos.

Jag gav henne rådet att ta kontakt med Britt-marie Toregard på laser-kirurg centrum. Det är hon som har hjälpt mig. Så nu ska hon få komma dit till veckan.

Jag blir mest ledsen över att man ska måsta lägga ner pengar, tid och energi för att ens få någon som verkligen tar problemet på allvar. Min fundering är hur många går runt fel diagnostiserade i vårt land egentligen.


Nä nu får faktiskt sjukvården ta och fundera på om man inte ska börja behandla bakom liggande sjukdom i stället för symtom. Männsikor lider pågrund av dagens fyrkantiga tänk i sjukvården.


Uppdatering om sjukdomsläget

Jag mår bara bättre och bättre för var dag. Nu har jag slutat med kortisonet och börjat öka på levaxinet. Jag fatter inte hur jag orkade allt innan. Visst kan saker och ting vara jobbiga att göra men det är inte alls på sammavis.

Det tar inte en hel dag att fixa hemma längre utan nu bara göra jag det och vips är jag färdig. Förr tog det två dagar att städa eftersom jag dels hela tiden glömde bort vad jag höll på med och att jag blev dålig och var tvungen att vila med jämna mellanrum hela tiden.

Mitt minne är faktiskt redan bättre och det har gjort mig lugnare eftersom jag slipper gå och oroa mig för vad jag skulle göra egentligen och vad det kan vara jag glömt.

Krampen i musklerna är som bort blåst. Det närmast kramp jag har är träningsverk.

Myxödemen håller på att försvinna från armar och ben.

Jag har inte ändrat kosten alls och ändå gått ner i vikt.

Mitt sötsug är helt borta, nu blir jag illamående om jag äter för mycket söt saker.

Min rygg blir bättre och bättre eftersom krampen släpper kan det som är snett komma på rätt plats. jag säga att det knakat och smällt en hel del i ryggen, ja hela kroppen. Det känns att den inte alls är som förut så nu hoppas jag på rehab och få chansen att träna upp den igen.

Som Daniel säger - jag började tro att jag hade en lat käring tidigare men nu inser jag verkligen hur sjuk du varit

Och jag kan bara hålla med. När man är mitt i allt anpassar man sig och saker och ting funkar ändå. Nu inser man hur mycket som legat på sparlåga. Herregud nu orkar jag till och med brottas med en skoter utan att vara knäckt i flera dagar.



Jag vaknar upp varje morgon och är livrädd att det bara är en placebo effekt och allt kommit tillbaka igen. Jag kan liksom inte tro att det är sant. Men jag vaknar och tar min medicin och dagen kan börja.

Gudars vad livet är skönt att leva just nu

mår bara bättre dag för dag

Japp så är det. Jag har gått från en ganska förvirrad själ till en ganska vaken människa. Livet blir bara lättare och lättare.

En stor skillnad just nu är att krampen i musklerna har släppt. Tänk att vakna på morgonen och slippa känna mig som 80. Inte för att jag studsar upp ur sängen, det har jag liksom aldrig gjort. Men allt går inte i sirap längre.

Jag kan faktiskt för första gången på 4 år känna att det finns en ganska rolig framtid med ork och livs lust.

Äter fortfarande kortison och har börjat med Levaxinet, nästa vecka får jag höja dosen. Jag har tagit en B12 spruta för en vecka sen så nu är det snart dag för nästa. Dessutom äter jag selen, b-vitamin och D-vitamin tillskott för att hjälpa kroppen på rätt köl igen.

Jag har glömt att skriva vart jag fick hjälp. Det var på Djurgårdkliniken i stockholm. Min läkare heter Britt-marie thoregard. Proverna tog jag på Scandlab.

Så nu börjar jag äntligen känna lite ljusning där borta i tunneln jag befunnit mig i.

Här är början.....

på min hypotreos dagbok. Jag tänkte skriva hur jag mår nu när jag börjat min behandling.

Jag har nu ätit kortison 2,5 mg i snart två veckor och börjat med levaxin. Jag har börjat känna mig starkare i kroppen. Piggare. Hjärnan är inte inbäddade i bomull utan fungerar faktiskt utan mängder med kaffe och socker.

Jag är trött men inte sjukligt trött.

Jag har inte kramp i kroppen


RSS 2.0