Första dagen i skolan
Förmiddagen gick bra kände att jag hängde med hyfstat. Men eftermiddagen var svårare det handlade om geologi. ett tag fattade jag verkligen ingetting. kände att nä nu åker jag hem. men sen hade vi paus och då fick jag veta att jag inte var den enda som hade svårt att hänga med. Kändes väldigt skönt.
Tog en tur på stan och köpte lite godsaker. Sen tog jag en lång promenad med Cora och då lättade allt i huvudet. nu har jag ätit en godmiddag ensam hos jossan och jonas. Dom är på middag hos några kompisar. så nu ligger jag och bara njuter av ensamheten i deras soffa. Hoppas att dom inte kommer hem än.
Har haft några jobbiga dagar innan. Alva har haft det jobbig på förskolan med några andra barn. H on har varit väldigt ledsen och frågat och funderat på varför och om man får säga si eller så. Det svåra tycker jag är att inte fråga sätta vad hon gjorde som fick dom att göra så. jag vet ju att hon inte ger sig så lätt och kan vara en bestämd tjej. Men när hon säger till mig att hon vill gå i skolan i Dikanäs istället förstod jag att nu är det inte som det ska vara.Jag pratade med förskolan men är inte säker på att dom förstod hur allvarligt jag känner att det är. Det jobbiga i det hela är att jag inte har den energi jag skulle behöva för att driva det framåt och se till att allt blir bra.
Sen karro dog är jag ganska otrygg i relationer med andra människor. Jag klarar bara av att omge mig med människor som jag litar helt på. Jag kan tänka mig att det är väldigt svårt för dom som inte upplevt ett självmord nära in på sig att sätta sig in i hur det förändrar en. Hur många rädslor som man inte tidigare haft dykt upp. hur otroligt viktigt det är att få känna trygghet för mig och mina barn och min familj. Just nu känns det för jävligt jobbigt när jag inte kan lita på att alva har det bra när jag lämnar henne på dagis. Att inte känna att jag kan lita på att personalen fixar allt och ser så att inte mina barn hamnar i kläm. Jag vet inte hur jag ska få dom att förstå att dom måste på ett bättre sätt få fram att dom har en plan och att dom förstått problemet.
Jag och Daniel har pratat fram och tillbaka om hur vi ska lägga upp det om det inte blir bättre. naturligtvis kommer vi att prata med ledningen för skolan. Men funkar det inte finns ju alltid alternativet att barnen får gå i skolan i björna eller i Dikanäs. Jag hoppas verkligen att allt ska lösa sig.
Utan mina vänner skulle det verkligen vara ännu värre. Ni vet vilka ni är tack för att ni finns , stöttar och finner lösningar
Vi har pratat om problemet här idag oxå, och fd förskolelärarinnan här tyckte det var helt galet att inte ta tag i saken pronto!!
Får små töser hållas med mobbning så lär det bara eskalera och bli oerhört svårt att kontrollera då de är inne i vanan sas.
Bara att vara stenhård och kräva att de sätter stopp, övervakar dem osv!
De där sakerna de säger ska inte få sägas, inte i den åldern iaf då man faktiskt har lite mer "makt" över dom.
Blir ledsen o arg!
Jag förstår att det här är jättejobbigt men innan ni börjar prata här om att vi inte gör nåt så borde ni kolla lite fakta. Tänker inte gå in på detaljer för det gör jag bara direkt med föräldrarna...
Margret du vet att du kan ringa om du vill prata eller veta hur vi tänker....Kram Jenny
Jag är ju i samma sits som du så jag vet hur jobbigt det känns och precis som du så kände jag först också att det inte togs riktigt på allvar.
Men nu har jag ändrat mig, har pratat med andra ur personalgruppen som kanske har ett lite bättre sätt att uttrycka sig på och jag är rätt så säker på att dom gör vad som behövs för att försöka lösa det hela. Men det här är ju inget som ordnar sig över en natt och det är vi väl alla medvetna om...
Trodde att det här var komentars fält till en blogg inte ett debatt forum?
Ursäkta, jag blir lätt "carried away" över ämnet, babblade mest i allmänna odalag och vet ju såklart inga detaljer om just det här fallet. Ska inte kommentera det mera!
Fast, visst brukar det vara ok med debatterande i bloggar, iaf stöd till den som bloggat!?
Känner igen dagis oron...när problem dyker upp. Dom spenderar ju ändå en stor del av dagen på dagis.. Det jobbigaste är ju att vara dendär föräldern som tjatar och tjatar och tjatar... och jag blir irri..men det är er rättighet att era barn har det bra hos dom som tar hand om dom!! Fortsätt gå på, det finns specialpedagoger som kan hjälpa personalen med stöd och tips i olika situationer. Fråga vad det finns för stöd i er kommun!! KRAM KRAM
Hej! Låter arbetsamt det där. Min erfarenhet har både med det att göra och så förstås att mista nära och kära på det sätt du gjort för inte så länge sedan.Man blir en annan människa, så är det. Det är svårt både för en själv och för andra att förstå det. Man får känslorna ovanpå huden. Positivt?? Negativt?? I längden bidrar våra nära i "den andra världen" till att vi ser på omvärlden på ett mjukare sätt. De finns ju med oss, bredvid oss, som den gamla samiska religionen berättar för oss. Kram
ja du margret det e verkligen så ingen kan förstå just dig nu i din situation utan vi kan bara lyssna å finnas å försöka förstå så mycket vi kan !! Men ju närmre vänner man är ju mer förstår man varandra!
Love you darling !!
