En renskötar hustrus vardag

Tjurig som jag är bestämde jag mig för att ta mig upp till kalvmärknings gärdet trots ryggen. Det gick inte fort och var inte skönt.



Men utsikten på väg upp var helt klart värt en stor del av mödan



Och jag hade ju med mig min trogne följeslagare



Med på färden var även tikko, pappas valp



Men jag tog mig upp. Inte för att jag gjorde någon nytta direkt men jag måste i allafall få se renarna och kalvarna



Jag hade en vit kalv







Natten blir lång för både folk och fä



Att titta in i elden kan verkligen få en att glömma tid och rum. Samma sak är det för mig att titta på en renhjord. Den gör en helt glömsk av tid och rum



På vägen ner var jag tvungen att ta en stil studie av tikko på den otäcka bron







Sista biten till parkeringen är den längsta på hela vägen. Nere vid bron har man den här uppförsbacken



Och när man kommit upp för den och vänder sig om ser man det här bakom sig och vänder man blicken framåt igen ser man.....



Nästa backe och uppe på den har man.......



det här.... Ganska tröst löst innan man är uppe på den backen bara för att blicka ut på.....



Den här tråk backen. Man är ganska less innan man bestigit den men då får man äntligen syn på



Bilar där långt framme och då vet man att en fyra kilometers vandring är över