En renskötar hustrus vardag

De orden har jag funderat en hel del över.  Min första tanke var att det verkar väldigt mycket människor. Men när jag funderade vidare insåg jag att det är ju så vi lever i vår familj. I den samhällsstruktur som jag lever i är väldigt många involverade i mina barns uppväxt.

Dels finns ”grundfamiljen” med mor, far föräldrar, fastrar, mostrar och morbror.  Dessa finns förhoppningsvis runt de flesta familjer. Men sen har vi ett stort nätverk utanför. Här finns mina kusiner, moster, farbröder, gud föräldrar till barnen, medlemmar i samebyn och vänner till oss.Det jag tycker är så fantastiskt är att alla har och känner ett ansvar över att finnas till för våra barn. Alva och Lilly är trygga med så många människor och tar för givet att kunna fråga vem som helst i deras närhet om hjälp.

Jag inser att det inte är alla som har detta nätverk runt omkring sig och att det är ganska unikt i dagens samhälle.  Jag har också insett att det är väldigt samiskt att se till att de barn som finns runt omkring .

Jag kan bara ta det exemplet när jag tar med barnen på sametings plenum så vet alla runt omkring vems barn det är och behöver de hjälp finns det alltid nån att fråga. Och här handlar det om människor som jag inte har större gemenskap med än att vi alla är samer. Det samma gäller när det är skiljning eller annat renskötsel arbete. Om jag inte finns i närheten och mina barn är hungriga eller behöver hjälp med vantar eller något annat så finns det alltid en vuxen som hjälper till. Och framför allt mina barn låter dessa hjälpa till utan att gnälla över att mamma ska.

På sammavis är det om ungarna gör något som de inte ska och nån vuxen säger till så respekterar dom det. Annars får de med en mycket ilsken mamma att göra. För det handlar om att visa respekt och vara uppfostrad.

Jag kan känna att jag saknar den respekten i samhället i stort i dag. Barn lär sig inte alls att respektera djur, natur och människor.

Jag läste en artikel i går i tidningen MAMA om vad som räknas som trångboddhet. I dagens Sverige räknas det som trångboddhet när man inte har tillgång till eget rum hemma. I det svenska samhället i dag handlar det om att du ska stänga in dig och vara själv menade skribenten. Och jag kan nog bara hålla med. Det är ganska snedvridet egentligen att barn ska ha eget rum och sova själv helst från dag ett. Barn ska vara nära sina föräldrar anser jag. Visst kan man behöva en egen vrå men någonstans tror jag det är viktigare att man har varandra nära.

När jag växte upp bodde min familj i tre rum och kök. Vi delade rum alla syskon tills det att vi flyttade ut. Ganska mysigt faktiskt. När Alva föddes hamnade jag i den där hetsen om att ha eget rum så jag försökte få ungen att sova själv. Det gick ett tag men ganska snart flyttade hon in till oss igen. Och vet ni vad, jag tycker att det är ganska mysigt att ha ungarna i sängen. Så oftast somnar de i vår säng sen bär vi över dem till sina sängar på kvällen men på morgonen är de tillbaka. So what. Jag säger det igen det är ganska mysigt. Och det är ju så kort tid det handlar om, snart vill de inte sova hos oss längre. Och åh vad jag kommer att sakna de där sömn varma kropparna i sängen.

Så kontentan är nog att jag är lyckligt lottad som har ett sånt stort nätverk av människor runt som vill vara med och ta hand om mina barn. Att vara med och lära dem det jag inte hinner. Jag är glad att mina barn har den möjligheten för jag tror att det skapar trygga och starka individer som kan bära vårt samiska samhälle framåt. Min förhoppning är att det stora svenska samhället tar till sig och tänker om.