Funderar
För er som börjat läsa min blogg på senare tid så kanske jag ska berätta varför jag ens började.
Min syster Karolina valde att avsluta sitt liv den 24 maj 2008. 23 år gammal
Det här är början på min blogg jag skrev detta den 27 maj 2008
"Min älskade syster Ida Lilly Karolina Fjellström lämnade mig den 24 Maj 2008.
Jag älskar dig så. Jag miste för alltid en bit av mig själv. Den kommer ingen att kunna ersätta. Du saknas mig och min familj. Jag rivs sönder av sorg, mina tårar försöker lindra min innersta smärta men dom når inte fram. Hur jag ska kunna bli hel förstår jag inte. Mina barn lindrar men får det inte att sluta göra ont."
För mig och min familj var sorgen olidlig under tiden efter. Jag själv hade svårt att tala om hur det kändes utan hittade då ett forum för att kunna få ur mig allt. Det blev början på min blogg.
Jag skrev detta på hennes födelsdeag den 29 maj 2008 samma dag som jag fick se henne för sista gången på bårhuset i Umeå
"det var så himla fint vi var där i kanske en timme, människor grät stilla, gick in och ut .Alva var vid kistan flera gånger strök och pussade på henne. Lilly tyckte att hon var kall och funderade när karro skulle vakna. När jag inte kunde svara tittade hon på mig och sa karro är död. Ja det är hon. Jag tror hon blev mest fundersam över att jag och daniel var lessen och grät. Hon ville bara vara med oss och gosa och stryka på oss.
Det kändes sköt att få se Karro, få se att hon inte var där, få det bekräftat att det verkligen var sant. Det var både tungt och lätt. Efteråt kände jag sånt lugn, hon finns runt oss. det som ligger i kistan är bara ett skal som hon nu lämnat för att få större frihet och mindre smärta.Älskade syster."
Jag inser hur stor betydelse mina barn har haft i mitt sorgearbete. Det var ju trots allt de som fick mig att ens orka kliva upp
Det här skrev jag den 9 juni 2008
"Försöker just nu att få vardagen att fungera. Känner att jag blir väldigt lätt trött. Men det är som en annan trötthet än en sömnig mer som en helande trötthet. Jag känner mig starkare efter varje sömn paus. Men blir fort trött igen. lite jobbigt när man helst vill sova medans mina underbara barn vill läsa eller göra något annat.
Känns konstigt att livet fortsätter för mig medans karros är kvar på fredagen den 23 och där ifrån kommer det inte att följa mitt liv utan stå stilla där."
Att kunna gå tillbaka och läsa om hur jag kände och hur livet var under den tiden får mig att inse att man faktiskt kommer ut på andra sidan inte hel men man kommer ut. All sorg och ilska har sakta fått ge vika och bytas ut mot andra känslor.
Jag har förändrats under tiden det vet jag. jag kan inte svara på om det har blivit till det bättre eller sämre. Men det viktiga är ändå att jag lever och försöker att se på livet med en ljusare blick. Det lyckas inte alltid. jag är så oerhört tacksam för alla vänner och människor som jag hade runt mig. Alla ni gjorde att det i varje fall gick att andas och bara vara.
Jag själv vet vad min syster hade att kämpa med eftersom jag själv bär på samma osynliga sjukdom. Att den inte syns gör oftast att den inte verkar finnas hos mig. jag har ju inga synliga tecken och äter jag medicin mår jag bra.
Jag skäms inte för den jag är eller det jag har. För mig är det ju något som jag får leva med och lära mig hantera. Jag är öppen mot människor med detta för jag hoppas att andra då vågar tala om hur de mår och kan få hjälp innan man tagit klivet över till andra sidan. Men mina närmsta vänner och familj vet hur jag får kämpa med detta och hur lätt sjukdomen kan ta över när jobbiga saker händer.
Nu undrar ni säker över hur jag kommit att tänka på allt detta. men det är faktiskt så att detta hela tiden är en del av mig. Smärta över att förlorat min syster har mattas och är numera bara ett svidande sår som jag nog alltid får bära med mig. Den gör att jag måste leva här och nu. Jag väljer att ha ett liv som jag mår bra av med familj och vänner runt mig som jag är trygga med.
Sen vill jag tillägna detta inlägg till alla er där ute som mist någon nära. Det finns ett liv där bortom all sorg och smärta.
Och till er som mår dåligt tala om det för nån och få hjälp. Livet är jobbigt, ja ibland ett rent helvete men det är i slutändan ändå värt att leva
Till min älskade ängla syster karro och till mina levande systrar Anna-Maria och Kajsa jag är så glad att få vara er syster
Margret!
Jag har läst din blogg. Och jag har sett dig alltsedan babystadiet, dvs i 30 år. Dina föräldrar och min familj var de allra närmaste tack vare er barn och samhörigheten kring renen.Och det har hållit i sig genom åren trots att livsvillkoren för oss på olika sätt förändrats.
Jag minns så väl dig som storasyster som vid kalvmärkningar och renskiljningar var den som stod för det övergripande ansvaret för dina småsystrar och andras barn. Ni var med överallt,i ur och skur,och med gott och glatt humör.
Och ni fann ut egna system för att förlänga arbetsdagen så att era föräldrar kunde jobba färdigt och obehindrat med renarna.
Renen och arbetet däromkring har förenat sammanhållningen hos många av oss, och renen har med sin existens gjort oss bekanta med varandra och med så många övriga runtomkring vår värld.
Jag sänder dig en dikt, som jag själv läser och tänker på lite nu och då,som låter så här:
"Renen är en tillgång utan utan ände. Den som förlitar sig på den klarar hårda tider. Renen har en stark stam, som bär sin husbonde från vaggan till graven"/Dikt ur Giela Gielan
Tack för de orden. Jo nog är renen den som bär en framåt. jag tror inte någon som inte har varit delaktig i renens liv kan förstå vad den betyder för som som arbetar och värnar om den
Så fint du beskriver och delar med dig av den ofattbara sorgen som kan drabba oss alla, och att det ändå finns en ljusning!
Är så glad att du är min syster. Älskar dig!
Kramar/Syster Yster
Så fint,
och så fint det är att få ha dig och alla andra i närheten.
Tack älskade du för det.
Ja precis så där är det, sorgen, vemodet och livet efter. Livet stannat upp man tror att det aldrig kommer att fortsätta... men det gör det ju...
Jag vet för jag har varit med om precis detsamma fast då var det min 19-årige bror. Kram
