En renskötar hustrus vardag

Jag börjar med att tala om att det blir lite dåligt med kort ett tag eftersom min kamera råkade ut för en mindre trafik olycka. Den blev helt enkelt överkörd av en bil. Så ni får nöja er med text ett tag tills jag skaffat en ny.

I måndags var vi på skiljning i Svedjan. tanken var att barnen skulle med. Men när vi klev upp och insåg att det var -32 i Studsviken så fick dom vara hemma. I Svedjan var det -36 när vi kom dit.

Allt går liksom saktare när det är så kallt. Dels för att man är så påbyltad men också för att kroppen tycker att det är jävligt jobbigt att bara andas.

Jag inser att det är väldigt få människor i dag som utsätter sig för arbete i sträng kyla. Men vi hade egentligen inget val. Visst känns det jobbigt men man vet ju att det är lika jobbigt för alla så det är inte lönt att klaga. För mig finns det inte ens en anledning att klaga. Jag är ju där jag är, så det är ju bara att jobba på.

Visst känns det små djävligt när rävmössan fryser fast på kinden, men det är ju bara att tina upp. Att fingrarna fryser fast i strängen är ju inte heller något att klaga över. Var man så dum att man tog av sig vanten så får man väl skylla sig själv. Skinnet växer ju tillbaka.

Herregud vi har ju bilar att hoppa in i en stund när man ska fika.

Jag vill bara tala om att det jag gör är faktiskt ingen större insats. Dom som har rätt att klaga är dom som ger sig ut på skoter och jobbar. Dag efter dag. Kämpar i kyla, ger sig inte utan fortsätter tills alla renar är ringade eller skotern pajat. Kör fast i vatten så att alla kläder är ett ispansar innan domär uppe och på väg igen. När dom kommer hem och är tvungna att spola skorna i varmvatten för att ens få av sig dom. Det är dom, renskötarna som är dom riktiga hjältarna.

Man blir liksom lite mer nära sig själv där i kylan. Det är svårt är svårt att förklara. Men känslan av att klara av att vara ute och jobba i 8 timmar i -36 utan några större förfrysningskador stärker självkänslan.

För er som inte vet det så håller jag på att läsa till undersköterska på distans. Det är så himla jätte roligt. Jag längtar tills morgonen när jag får slå upp böckerna igen och börja traglandet.

Just nu läser vi en kurs som heter människan socialt och kulturellt. Det är en jätte rolig kurs som fått mig att börja tänka efter på hur jag ser på saker och ting. Vilka värderingar jag bär på och vad jag tycker är viktigt. Hur olika vi männsikor är och vad som gjort oss så olika.

Jag är uppfostrad i ett samiskt hem. Detta innebär att vissa saker som är helt självklara för mig kan verka underligt för andra. Bara det när jag berättade för mina klasskamrater att hos oss kan det helt plötsligt stå fyra hungriga renskötare klockan åtta på kvällen och jag tycker inte ens att det är konstigt. Jag kollar på en gång om dom är hungriga. Har jag inget färdig mat, lagar jag till något. Vill dom sova över bäddar jag bara ut lite mer sängplatser. På morgonen när dom ska i väg är jag noga med att kolla att dom har mat i matsäckarna så att dom ska klara sig under dagen.

Mina kompisar frågade då om jag hade en middag med inbjudna gäster skulle samma sak hända om dom kom inklappande då. Självklart svarade jag och tyckte att det var en dum fråga. Svaret är enkelt För att jag är uppfostrad i den andan att gästfrihet är en självklarhet.

Det kanske är lite gammalmodigt men jag är stolt över att kunna säga att i mitt hem ska alla vara varma, mätta och känna sig välkommna. Och jag hoppas att jag kan överföra det till mina barn