En renskötar hustrus vardag En renskötar hustrus vardag -

Funderingar kring mig själv...

Det är väldigt länge mellan gångerna som jag skriver i den här bloggen. Mycket har nog att göra med att jag tappat orken och lusten att skriva. Men även att jag inte riktigt får till det att föra över bilder hit.

Men nu kände jag helt plötsligt ett behov av att skriva om mig själv och en del av mig själv.

Jag vet inte om så många vet om att jag har en sjukdom som kallas bipolär sjukdom. Ni kan läsa den mer fakta om denna HÄR

Den här sjukdommen har följt mig i ganska många år. Först som en tyst och mystisk figur med en tendens att hoppa fram lite då och då och utan att jag fattade vad det var. På senare år har den blivit så framträdande att jag faktiskt kunnat få en diagnos.

När jag äntligen fått tag i denna skugga och kunna titta mer på den och framförallt lära mig att leva jämnsides med den har mitt liv blivit mer förståeligt.

Jag har kunnat se vad som är sjukdom och vad som är jag. Men framför allt har jag lärt mig att det faktiskt går att få denna sjukdom under kontroll.

Jag vet i dag att den är livslång och därmed har jag ett val, att lära mig leva med den eller att försöka förtränga den. I mitt fall är det i princip omöjligt att förtränga den så jag har valt att leva med den i stället.

Så länge jag är medveten om min sjukdom och jag medicinerar den så fungerar det mesta för mig. Problemet är att den här sjukdommen som så många andra inte är konstant. Den förändras med tiden eller så kanske det är jag som förändras. Vilket som är rätt låter jag vara osagt. Det känns lite som hönan och ägget disskutionen och den ids jag inte ens gå in på. Men i varjefall gör det att jag ibland behöver mer eller mindre mediciner. Jag måste själv med samråd av läkare reglera dessa.

För det som händer med mig när jag går fel medicinerad är att jag antigen hamnar ner i djupast avgrund typ en surmyr under älgjakten som man ALDRIG ser en ände av. Det suger och drar och man är så inni märgen trött och less att man helst vill lägga sig ner. Men det går ju inte för då sugs man själv ner i myren och det slutar väl oftast illa antar jag. Medans ligger jag för högt så är det som att jag går på speed över myren. Jag kämpar i samma myr men 100ggr fortare och känner inte hur jävla jobbigt det är. Det går bara vanvettigt fort fram. Tyvärr håller inte det där i sig särskilt länge utan jag dimper ganska hårt ner i surmyren och den här gången går det ännu djupare för mig.

Att kastas mellan dessa två tillstånd är oerhört slitsamt för kropp och själ. För mitt i allt bär man på en säck med ett svart innehåll som närsom helst kan hoppa ut och anfalla mig, ÅNGESTEN. Den kommer liksom ett brev på posten kan man säga. För mycket upp och ner gör att kroppen belönar sig själv med en riktig omgång ångest alà dagen efter. I flera dagar ja , veckor har hänt.

Men det är här medicinen kommer in som en glad och ljus liten brobryggare. Medicinen bygger en spång över myren. Den gör inte resan kortare med betydligt lättare.

Jag får möjligheten att leva ett någolunda lugnt liv eller normalt om man nu vill kallad det så. Men jag får liksom var mer rädd om mig och vara mer observant mot mig själv. För den här sjukdomen är tyvärr dödlig om man inte har kontroll på den.

Jag vet att den här sjukdomen till viss del är ärftlig vilket gör mig galet rädd att jag fört över den till mina barn. Men det är inget jag kan rå över nu har jag bestämt mig för. Det enda jag kan göra är att var öppen om min sjukdom och visa att det inte är fult att ha denna sjukdom. Att helt enkelt tala om den. 

Och det är väl kanske en början att göra det här.


 


eller vad tror du?
Postat av: Saila

Va fint och bra skrivet Margret! Kram

2012-08-23 @ 05:52:26
URL: http://msmp.blogg.se/
Postat av: Lovisa

Super bra skrivet !! Så härliga förklaringar för dom som inte förstår hur det känns !!



Och det här med att dina barn kan få det , visst är det så , men tänk på att du kommer som mamma att kunna se minsta lilla tecken på om dom skulle vara bipolära så att dom kan få hjälp i tid, och slipper alla hemska år som vi haft helt i onödan om bara nån hade förstått !!!!



Kram

2012-08-23 @ 08:27:30
URL: http://mellanhimmelohelvete.blogg.se/
Postat av: Paula

Tack för din förklaring!

Alltid skönt att det finns människor som inte är rädda för att erkänna sin sjukdom, speciellt om det är en psykisk variant. Information skapar förståelse och en chans för andra att få hjälp!

Tack för att du är du!



Kram!

2012-08-23 @ 08:38:07
Postat av: Mia

Tror inte att det går att riktigt förstå vad du går igenom om man inte har samma sjukdom, men jag tycker att du är stark och modig som berättar så öppet om den. Jag har flera kompisar som ofta är deprimerade, och jag vet hur viktigt de är att ha ett starkt och tryggt stöd som står brevid och stöttar upp en tills man börja klättra upp ur gropen igen. Mina öron får du alltid låna om du behöver dom. =) Kram Mia

2012-08-23 @ 08:41:57
Postat av: Marianne P

Det är fint av dej Margret att du berättar så öppet och bra, det hjälper nog många andra, både de som är i samma situation och de som finns runt omkring dem. Jag önskar du kan vända detta till din styrka istället för att låta din kraft sina. Ta energi av alla fina kommentarer du får, låt oss bära dej fram en stund. Kämpa på, det finns så mycket som gör att det är värt det. Kram!

2012-08-23 @ 08:49:18
Postat av: Martin

Kul att se dig skriva igen!

2012-08-23 @ 22:13:12
URL: http://martinlundholm.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0