En renskötar hustrus vardag

För alla fina kommentarer och klappar på axeln. det värmer mitt hjärta. Det konstiga är att för mig har det liksom varit så självklart att alla vetat om att jag har den här sjukdomen att jag helt liksom glömt bort att berätta om den.

Jag inser hur viktigt det är att man vågar tala öppet om denna sjukdom. Dels för att öka acceptansen hos människor. Men för mig känns det absolut viktigast att tala om det för att människor runt mig ska förstå att allt kanske inte är så svart och vitt jämt.

Jag är tyvärr ingen människa som ordet lagom passar in på....

Jag har önskat det många gånger och framför allt innan jag fick min diagnos önskade jag det galet hett.
Men livet har lärt mig att allt inte är spikrakt och följer en perfelt mall. Vilket jag inte tror det gör för någon men vissa sticker ut mer och andra mindre ur mallen.

När man inte passar in i mallen är det lätt att man hamnar utanför och döms för allt det där man inte är eller gör. Det gör helvetiskt ont, särskilt när man inte själv kan kontrollera sakernas skenden.

Det är då man får ta till ordspråket " det som inte dödar, det härdar". Och luta sig tillbaka mot de fantastiska vänner och familj man har runt sig. De som lyssnar, torkar tårar, peppar och säger åt en att sträcka på ryggen och vara stolt för den man är. Dessa människor som får ibland lida lika mycket om inte mer pga av den sjukdom som härjar i den som de älskar mest.

Dessa människor är i min värld riktiga hjältar. Och utan dem skulle i varjefall inte jag stå där jag står i dag.

Jag vill tillägna detta inlägg till mina närmsta: mina döttrar, mamma, pappa, systrarna, min släkt och vänner men framför allt till mannen som jag började följas med för 10 år sedan och som fortfarande orkar se på mig med kärlek i blicken. Daniel du är en fantastisk människa. 





 

Det är väldigt länge mellan gångerna som jag skriver i den här bloggen. Mycket har nog att göra med att jag tappat orken och lusten att skriva. Men även att jag inte riktigt får till det att föra över bilder hit.

Men nu kände jag helt plötsligt ett behov av att skriva om mig själv och en del av mig själv.

Jag vet inte om så många vet om att jag har en sjukdom som kallas bipolär sjukdom. Ni kan läsa den mer fakta om denna HÄR

Den här sjukdommen har följt mig i ganska många år. Först som en tyst och mystisk figur med en tendens att hoppa fram lite då och då och utan att jag fattade vad det var. På senare år har den blivit så framträdande att jag faktiskt kunnat få en diagnos.

När jag äntligen fått tag i denna skugga och kunna titta mer på den och framförallt lära mig att leva jämnsides med den har mitt liv blivit mer förståeligt.

Jag har kunnat se vad som är sjukdom och vad som är jag. Men framför allt har jag lärt mig att det faktiskt går att få denna sjukdom under kontroll.

Jag vet i dag att den är livslång och därmed har jag ett val, att lära mig leva med den eller att försöka förtränga den. I mitt fall är det i princip omöjligt att förtränga den så jag har valt att leva med den i stället.

Så länge jag är medveten om min sjukdom och jag medicinerar den så fungerar det mesta för mig. Problemet är att den här sjukdommen som så många andra inte är konstant. Den förändras med tiden eller så kanske det är jag som förändras. Vilket som är rätt låter jag vara osagt. Det känns lite som hönan och ägget disskutionen och den ids jag inte ens gå in på. Men i varjefall gör det att jag ibland behöver mer eller mindre mediciner. Jag måste själv med samråd av läkare reglera dessa.

För det som händer med mig när jag går fel medicinerad är att jag antigen hamnar ner i djupast avgrund typ en surmyr under älgjakten som man ALDRIG ser en ände av. Det suger och drar och man är så inni märgen trött och less att man helst vill lägga sig ner. Men det går ju inte för då sugs man själv ner i myren och det slutar väl oftast illa antar jag. Medans ligger jag för högt så är det som att jag går på speed över myren. Jag kämpar i samma myr men 100ggr fortare och känner inte hur jävla jobbigt det är. Det går bara vanvettigt fort fram. Tyvärr håller inte det där i sig särskilt länge utan jag dimper ganska hårt ner i surmyren och den här gången går det ännu djupare för mig.

Att kastas mellan dessa två tillstånd är oerhört slitsamt för kropp och själ. För mitt i allt bär man på en säck med ett svart innehåll som närsom helst kan hoppa ut och anfalla mig, ÅNGESTEN. Den kommer liksom ett brev på posten kan man säga. För mycket upp och ner gör att kroppen belönar sig själv med en riktig omgång ångest alà dagen efter. I flera dagar ja , veckor har hänt.

Men det är här medicinen kommer in som en glad och ljus liten brobryggare. Medicinen bygger en spång över myren. Den gör inte resan kortare med betydligt lättare.

Jag får möjligheten att leva ett någolunda lugnt liv eller normalt om man nu vill kallad det så. Men jag får liksom var mer rädd om mig och vara mer observant mot mig själv. För den här sjukdomen är tyvärr dödlig om man inte har kontroll på den.

Jag vet att den här sjukdomen till viss del är ärftlig vilket gör mig galet rädd att jag fört över den till mina barn. Men det är inget jag kan rå över nu har jag bestämt mig för. Det enda jag kan göra är att var öppen om min sjukdom och visa att det inte är fult att ha denna sjukdom. Att helt enkelt tala om den. 

Och det är väl kanske en början att göra det här.


 

Daunefjäll 2012-07-29 23.50

dyker den där skrivlusten upp. Man känner liksom att det kliar i fingrarna men vet inte alls vad man ska skriva.

Jag saknar det där med bloggandet ibland, andra gånger inte.

Mest saknar jag nog den där öppenheten som jag hade från början av bloggandet. Jag var liksom inte rädd eller bekymmrad över vad andra skulle tycka.

Jag undrar när jag blev rädd för att skriva..

Eller det kanske inte alls handlade om att jag blivit rädd utan helt enkelt less på att skriva och vända ut och in på mina funderinga.

Kanske är det helt enkelt livetsgång som gjort att jag inte alls känt att jag har ett behov av att blogga längre.

Men nu när jag väl tar mig tid att skriva så känns det skönt. Kanske jag fortsätter kanske inte. Den som lever får se :)

Och det kan jag hålla med om. Men det blir ibland bara så att man inte orkar skriva. Det tar liksom stopp. Orden vill inte fram utan det känns mest som ett krav och måste och då ger jag upp en stund. Hur länge den stunden blir vet man aldrig.

Jag har en massa små roliga saker som jag skulle vilja skriva om men just nu räcker inte tiden till, att jag dessutom är utan kamera gör ju inte saken lättare.

Så vi får väl se om jag lyckas skriva eller lägga upp bilder här i stället för denna nonsens text :)

Var var jag på väg och vad skulle jag göra nu?????

Så har det varit i princip hela vintern eftersom jag var tvungen att dra ner på Levaxinet.

Men nu börjar det rotera till sig, faktiskt så kan jag verkar ganska skärpt ibland. Fast det är ju helt klart beroende på vem jag umgås med. Jag nämner inga namn, men i går och i morse kände jag mig sjukt skärpt..

Tänk vad en liten vit tablett kan göra.....

Så mitt tips till er alla förvirrade människor där ute. Leta reda på någon som är mer förvirrad så känner ni att det kanske inte är så farligt i allafall med er hjärndimma :)

Jag vet att det inte är något att skämta om att man är förvirrad och glömsk men det känns som att man mitt i eländet ändå måste se det ljusa i tillvaron. Jag menar när man fått vända en tredje gång med bilen för att man lyckats glömma just de där prylarna som man skulle i väg för eller då man direkt efter ha lagt på telefonen måste ringa upp tandläkaren för att kolla vilken dag det egentligen var man skulle till dit och framför allt vilken tid ja då behöver man de där små ljusglimtarna

Så ut och leta reda på nån mer förvirrad människa och njut av känslan av att vara den med super minnet ett tag.

Ni är hjärtligt välkomna hit :)

Jag har gått och grubblat på detta sen domen kom. Det har liksom inte alls känts särskilt verkligt. Processen har ju pågått så många år så man har liksom vant sig vid att den är pågående och fortfarande ett stort frågetecken.

Men nu är det liksom över.

Renskötsel vann

Fatta det blev vinst i alla instanser.

Det känns för mig som ett bevis på att vi finns och vi är viktiga. Det vi sliter och njuter av är viktigt för resten av världen också. Vår exitstens är bevisad och man har i det svenska systemet förstått hur viktig tillgången till marken är för oss.

Jag hoppas och tror att detta är en börja på ett erkännande av staten att renskötsel faktiskt är en viktig angelägenhet som även de måsta ta ansvar över och skydda.

Jag har faktiskt fått en lite större framtids tro i och med denna dom. Jag känner att jag faktiskt vågar hoppas på mina barns framtid inom renskötseln.

Jag vet att det finns många andra faktorer som gör att renskötsel hotas men just nu vill jag bara vara i nuet och se allt ljust

Jag var i dag och tittade på en kranskärls operation med by pass på sjukhuset i Umeå.

Det är så otroligt fantastiskt vad kroppen klarar av. Tänk att man kan stänga av hjärta och lungor, sy lite , sätta dit bitar från benet och sen sätta igång allt och det fungerar.

 Ja menar det vet ju vem som helst att en slang kan man omöjligt få hel med hjälp av tråd, det skulle läcka åt alla håll och kanter. Men det kan man göra i kroppen. Nu krävs det ju ganska avancerade kunskaper och många års träning för att det ens ska bli rätt. Men ändå

Det vet ju alla att om hjärtat står stilla är man död. Men det är ju inte sant alls.

Man kanske bara vilar sig lite och byter ut några reservdelar men död är man inte bara för att hjärtat inte slår.

En tankt som slog mig var hur hjärnan egentligen funderar när hjärtat inte längre slår utan att all cirkulation går genom en maskin. Blir den förvirrad och försöker att få kroppen att fatta att den är död eller är den så korkad att den är nöjd så länge allt verka fungera oavsett vilka organ som används

hm

tåls att fundera på.

Varför kan ni inte hugga stubbarna lägre, man kör ju fan halvt i hjäl sig. Funderar på att anmäla er för arbetsplatsverket eller vad det nu heter.

Varför?

Jo för att ni gör renskötarnas arbetsplats helt jävla livsfarlig. Stubbar ska huggas nere vid marken och det gäller även klipparen efter vägen. För han gör det då riktigt livsfarligt med massor av halvlånga stubbar precis vid dikeskanten.
Fatta där kommer en stressad renskötare körande och ska dyka upp på vägen och vad händer.
Pall stopp och över styret med lite otur en oönskad flygvärd. Sen kan ni ju försöka få lös skoter eländet som kilat fast i högstubben. Inte nog med det så måste renskötaren sen ägna kvällen åt att laga skotern. Ni tjänar mycket pengar för oss kostar era inkomster en massa pengar.

Så snälla inga högstubbar

När jag liks är igång så bränn ner contortan.

Om ni funderar varför, är jag den första att erbjuda en liten guidad tur igenom er helvetes skog.

Om man ens kommer in så är det fan inte säkert att man kommer ut. Och kommer man ut så är allt som inte är fastsytt på kroppen kvar där inne, jag kan säga att man vänder inte om och hämtar det igen.